En praktfull debut och ett elegant uttryck för att det nordiska naturmåleriet fortsatt är inspirerande och relevant är norske Axel Thorenfelts vackra Kystfugler, anser Torgny Nordin, som också sett en utställning tillägnad Bruno Liljefors naturmåleri i Paris.
Konstmuseet Petit Palais i Paris visar under vintern, fram till sextonde februari 2025, en omfångsrik och djuplodande utställning tillägnad målaren Bruno Liljefors. För första gången kan nu en fransk publik ta del av de för oss så välkända skuttande hararna i vintersnö, de ystra rävungarna utanför lyan och dramatiken när kattens sylvassa tänder är på väg att borra sig in i den flyende bofinken. Det är dramatik och skönhet på en och samma gång – och underförstådd är premissen att det vi ser är äkta och alls ingen fantasi konstnären klurat ut inne i ateljén.
Bruno Liljefors ofta skarpsinniga naturmåleri byggde på egen erfarenhet och observation av levande djur i levande natur. Till skillnad från sina konstnärskollegor var han inte sällan tvungen att bygga gömslen för att komma de skygga motiven in på livet. Och upp i höga träd och nerför branta klippor tog han sig med staffli och målarutrustning – och då kom förstås hans kompetens som akrobat till hjälp.
Liljefors måleri är välkänt av alla svenskar, åtminstone alla med något konstintresse. För fransmännen är emellertid upplevelsen ny och enligt samfällda rapporter har reaktionerna varit väldigt positiva. Främst har väl nyfikenheten riktats mot konstnären själv, men det förefaller också som intresset växt för Liljefors skickliga och städse osentimentala bild av den svenska naturen.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Det sakliga naturmåleriet har fått många efterföljare i vårt land, men här ska jag inte diskutera dem och deras betydelse, utan istället nämna en naturmålare som arbetar i gränslandet mellan konstnärlig gestaltning och illustration. Det handlar om norske Axel Thorenfeldt och hans välgjorda Kystfugler.
Redan en första anblick av boken ger vid handen att det rör sig om en sällsynt tilltalande, genomarbetad och vacker volym. Och att det skulle vara resultatet av en vid det här laget grånad naturmålarens slit under decennier kan man saklöst utgå ifrån, liksom att boken säkert också är den senaste i en räcka konstfullt producerade verk. Men så är det inte. För Kystfugler är Axel Thorenfeldts debut och den idag tjugosexårige illustratören och självlärde konstnären är bara att gratulera. Något liknande har vi inte sett i Norden sedan fågelmålaren Lars Jonsson slog igenom för ett knappt halvsekel sedan.
Det är närmast en genreöverskridande bok Thorenfeldt presenterar. Å ena sidan en saklig beskrivning av karaktäristiska fågelarter längs våra nordiska kuster, å andra sidan rymmer den stämningsfulla målningar av fåglar i landskap. Den jagande havsörnen bland vimlet av tretåiga måsar samt de nyanlända toppskarvarna i ett snöigt Varanger längst upp i Nordnorge är synnerligen goda exempel på hur Thorenfeldt ansluter sig till den liljeforska exaktheten och dramatiken. Det första exemplet med en hissnande jaktscen är måhända givet, medan dramatiken i den senare ruvar i de verkligt bistra, arktiska naturförhållanden som möter fåglarna när de ankommer tidigt på våren för att häcka. Ja, det är dramatiskt, men aldrig överdramatiserat.
Kystfugler behandlar ingående ett sjuttiotal arter i systematisk ordningsföljd vilket gör att den påminner om en traditionell fältbestämningsbok. Urvalet är emellertid aningen subjektivt och speglar väsentligen de fåglar som Axel Thorenfeldt lärt känna sedan barnsben. Hans uppväxt skedde ute på Hvaleröarna i Østfolds fylke i södra Norge – inom synhåll från bohuslänska Kosteröarna – och det var också där han inledde sin karriär som illustratör och autodidakt konstnär.
Man hade möjligen kunnat önska något lite mer av lokal förankring, men ambitionen har trots allt varit att skildra hela den långa kuststräckans fåglar – främst längst den norska kusten vilket i praktiken även inkluderar svenska Västkusten. Fast fåglarna bryr sig förstås inget om gränser. Resultatet är hur som helst en praktfull presentation där man åtminstone glimtvis anar Hvaleröarna, ungefär som Upplandskusten ofta är närvarande hos Bruno Liljefors och Gotland hos Lars Jonsson.
Även textmässigt är boken tilltalande och har, återigen, ett snärtigt subjektivt anslag med berättelser från Hvaler och de, inte så få, besöken längs skånska kuster. Norskan förstärker intrycken, särskilt när Thorenfeldt skildrar sin hemförhållanden, men det finns inga som helst skäl för svenska läsare att tveka. Inga alls. Vid enstaka tillfällen kan en svensk läsare haja till och få anledning att tänka efter, som när rugde, hubro och storjo nämns. Nordiska namn är dock pedagogisk listade och den svenske läsaren inser snart att morkulla, berguv och storlabb är fåglar vars danska och norska namn bör läggas på minnet.
Artbeskrivningarna pendlar från författarens passionerade hågkomster till nyare forskningsrön. Emellanåt beskrivs också de rent konstnärliga och tekniska utmaningarna, som att blanda rätt färg passande för arktiska myrspovar och spovsnäppor i sommardräkt. Deras vackert tegelröda kulör får av Thorenfeldt namnet ”tundraröd” – ett perfekt val. En annan färgkommentar gäller tofsvipans glimmande rygg på våren som påstås likna översidan av en CD-skiva vilket onekligen är träffande, även om kunskapen om hur CD-skivor ser ut torde vara på upphällningen.
Kystfugler är en praktfull debut samtidigt som den är ett elegant uttryck för att det nordiska naturmåleriet fortsatt är inspirerande och relevant.
——————————
- Klicka här för att läsa Torgny Nordin om danske Jens Gregersens bok om orrarna på Den jyske hede
- Klicka här för att läsa om The Peregrine – pilgrimsfalken – och ett nytt sätt att skriva om natur
- Se ett videoklipp med ett samtal med en målande Thorenfeldt här: